Kullamannen 100K Race Report

Efter att ha genomfört Ironman Kalmar 2026 hamnade jag i ett väldigt belåtet stadium. I en vecka åt jag massvis med choklad varje dag (minst 300 gram) i en vecka. Jag var nöjd, glad och hade lite bekvämt lagt tankarna på hyllan att årets största utmaning bara var 11 veckor bort, nämligen Kullamannen. Kullamannen arrangeras runt Höganäs/Båstad på fyra olika distanser: 20K, 50K, 100K och 100 Miles. Sträckorna är lite över kontra vad namnen utger dom för att vara. Jag skulle springa 100K, som skulle vara 108 km långt. Sedan ringde telefonen en tisdag, när jag samtidigt stod och stekte pannkakor, hade en ledsen 1-åring på en arm och i egenskap av revisor (som jag helt glömt bort att jag var) läste igenom i Kristinehamns Atletklubb kontoutdrag. I andra änden av telefonen var min klasskompis från fysioterapeutprogrammet Kristoffer Pettersson. Kristoffer eller “Offe” som jag kallar honom är anmäld till Kullamannens riktiga ultradistans, alltså 100 Miles (ca 168 km på Kullamannen). Offe är allt jag inte är. Empatisk, extremt trevlig, snygg frisyr har han och i löpspåret är han snabbare än en gasell. Han är singel för övrigt, just sayin ladies! Jag lovade hur som helst att ringa upp Offe efter att jag hade löst vardagskaoset jag stod i.

När jag ringde upp honom igen avslöjade han att syftet med samtalet var att han tyckte att vi skulle springa ett 6h långt lopp i Örebro på lördag samma vecka. En typisk sak man ringer upp om på en tisdag. Jag skulle dock på bröllop just den dagen så fick “tyvärr” tacka nej. Att det bara hade gått två veckor sedan min ironman såg Offe inte som ett problem. Han hade ju sprungit Ultravasan, alltså 92 km i terräng samma datum jag gjorde Ironman på en tid som gav honom en prestationsmedalj (9:54:08). Uppenbarligen slet det inte allt för mycket på gossen, då han vann herrklassen på detta 6h lopp i Örebro (67 km). Några veckor senare genomförde han sitt första 100-mileslopp på Black River Run.

Vad gjorde jag då? Jo själv åt jag ännu mer choklad och skräpmat under denna tiden. Jag åt som att jag bulkade inför Sveriges starkaste Man och inte inför ett 108 km långt löplopp.

Jag avlöste också detta ätande med flertalet skador då jag växlade upp både löpvolym och intensitet på tok för snabbt. 14 dagar ut från Kullamannen hade jag problem med båda knäna, höften/bäckenet, mina nedre magmuskler och även mina vanliga ryggproblem. Great.

Vid sådana här situationer bör man väl egentligen vara logisk och antingen ändra sin anmälan till kortare distans eller stå över loppet. Jag hade ingen lust med det. Jag tänkte ändå att det fanns en chans att klara loppet och i värsta fall fick det bli min första DNF (Did Not Finish).

Utrustningen inför detta har på gränsen varit värre än till Ironman. Kort sammanfattat är det skor, kläder, jackor, pannlampor, batterier, kosttillskott, löparväst, vattenflaskor, mediciner, övrig obligatorisk utrustning osv. Eftersom jag är nörd har jag varit noga med materialval och valt allt med stor omsorg. Kostnadsmässigt stack givetvis allt detta även iväg, men fördelen är att jag hade det mesta av detta sedan tidigare.Inför Kullamannen var jag i valet och kvalet att köpa stavar för löpning eller att spara dom 1300 kronorna. Tanken var helt enkelt att om stavarna kan avlasta några procent under dom backiga partierna så kan det vara det som gör att man kommer runt. Jag hade hört flera berätta i poddar om att man skippade stavarna, men att man ångrade sig rätt omgående. Jag hade dock inte hört någon som hade tagit med sig stavar och i efterhand tyckt att det var överflödigt. Det som avgjorde det för mig var dock att min fru sa “köp” då hon tyckte det lät vettigt för mina knän. Vem var jag då att tjafsa emot? Jag får också ge henne cred för att hon skapade och sydde på en enkel anordning på ett flexibelt jag köpt så att stavarna kunde bli fixerade. Att jag köpte stavar skulle visa sig ha en avgörande roll för resultatet.

Jag och min svärfar som hade utlovat sig som chaufför åkte ner mot Mellbystrand dagen innan loppet. Jag hade hyrt en stuga där, eftersom hotellet vid målgången helt ärligt var snuskigt dyrt. Även min mamma och Offe tog sig till denna stuga. Mycket trevligt. Vi hämtade ut våra nummerlappar på morgonen av loppet och åkte tillbaka till stugan, roddade med vår utrustning, åt och sen sov 1 h. Jag körde sedan in Offe till Båstad och han tog därifrån den officiella bussen till Höganäs för hans start vid 18:00. Jag körde tillbaka till stugan och var där i några timmar innan jag blev skjutsad till starten i Höganäs av svärfar och min mor. Vid ankomst passade jag först på att smörja in mina ljumskar/insida lår med sportslick. Eller ja, jag försökte. Det jag lyckades med istället var att dra handen med sportslick rakt igenom min kalsong så kalsongen delades i två. Sånt här händer verkligen bara mig. Lyckligtvis hade jag med ett par i backup i min löparväst eftersom jag vid detta laget i mitt liv planerar efter att allt som kan gå fel oftast gör det. Rutinerad är jag.

Sedan gick vi in i Höganäs kyrka som hålls öppet i samband med eventet för att tända ett ljus och njuta lite av stämningen. Sen stack jag på race briefing innan det var dags att starta.

Starten är väldigt bra på Kullamannen. Det är mycket olika ljus, en präst läser en bön för alla löpare innan det blir mörkt och det spelas mystisk musik när en frän riddare dyker upp på en häst med fackla i hand. Jag placerade mig längst bak vid starten så jag kunde ta det lugnt och inte drivas med i andras tempon.

Starten gick och jag lufsade fram. Efter ca 9 km hamnade jag i en grupp med tre andra personer. Vi snackade lite om olika lopp vi gjort etc. När aid station i Mölle dök upp började dom prata om massa saker som skulle göras och en kompis som skulle pratas med. Min taktik var absolut raka motsatsen. Ta det du ska ha på aid station och dra därifrån. Dels kan aid stations addera mycket tid på loppet. Lägger du 5 minuter extra på en aid station och det är 6 st längs vägen har du adderat 30 min på din totaltid. Dels är det dåligt för det tidsmässiga resultatet, men det är också jobbigt att bli kall på dessa stopp och dessutom verkar deltagarna få väldigt svårt att motivera sig att springa vidare om man gosat ner sig på depåstoppen där man får varm soppa. Officiellt är detta inget någon erkänner, men majoriteten av alla stopp sker vid just dessa kontrollerna med varm mat och sittplatser. Det är knappast en tillfällighet. Så vid Mölle fyllde jag bara på med vatten innan jag stack iväg för loppets första stigning.

Jag hakade på ett led av löpare och plockade fram mina stavar. Stigningen vid Mölle blev inga problem och när den kuperade delen var avklarad träffade jag två glada gossar vid namn Albin och Jesper. Jag gillade deras sällskap och dom verkade stå ut med mig. Vi slog följe i lite över två mil faktiskt och snackade massor. Detta gjorde för min del att tiden passerade rätt snabbt. Jag lämnade sedan dessa trevliga gossar och stack vidare. Jag drog då upp mitt tempo lite på vägen mot Råbocka då vägen var väldigt rolig att springa och att jag kände mig pigg. Jag kände mig riktigt stark där och jag hörde att några löpare tog rygg på mig. Efter ett tag hörde jag ett *klonk* bakom mig följt av någon som skrek “Aaaahhh!” i kombination med ett litet plums och vass som verkade vika sig. Sedan hördes även ett rejält skratt. Baserat på ljuden jag hörde kan jag alltså ge er ett tips att försöka att undvika att slå i foten i en sten i samband med en sväng så ni vurpar ut i vassen. Om ni däremot gör det är det grymt om ni kan skratta åt eländet.Jag kom fram till Råbocka som innebar att jag sprungit 46 km. I Råbocka kunde man även hämta ut sin dropbag. Jag bytte då strumpor till tunnare modell, bytte buff och öste i mer gels i min löparväst. Jag gick sedan för att få lite soppa, macka och banan, samtidigt som jag fyllde mina flaskor med mer vatten. Folk verkade ha blivit lite väl bekväma på denna stationen tyckte jag. När jag satte mig ner lite snabbt för att äta hörde jag en löpare säga “Jag har varit på väg härifrån i ca 20 minuter nu.” Det lät farligt. Jag tryckte ner maten på 10 sekunder och lämnade Råbocka. Jag kom ca 100 meter innan jag drog på mig min jacka och vantar. Den stillasittande tiden i Råbocka hade gjort mig kall så det var viktigt att få upp värmen fort. Det var dock svårt att få upp tempo efter Råbocka tyckte jag. Slog följe med en dansk en liten sträcka (som jag kan ha blivit lite distanserad mot efter att han började spy, troligtvis pga soppan som serverades någon kilometer tidigare), men annars traskade jag vidare i min ensamhet. När solen gick upp runt 07:00 blev det en rejäl boost rent motivationsmässigt. Jag kände mig piggare och gladare och knatade på. Dock började jag runt denna tiden känna av mitt vänstra knä. Jag visste att det vänstra knät skulle bli ett problem under loppet och jag trodde egentligen att det skulle börja krångla efter 2-3h. Så att det tog ca 9h innan jag märkte av det var minst sagt positivt. Men smärtan gick att hantera. Rent stigmässigt är Kullamannen 100K rätt varierande med olika typer av underlag. I skogen kan det vara svårt med smala stigar, rötter och rejäla branter. Vid havet är det problem med mycket stenar som ligger överallt som antingen är lösa eller sitter hårt med vassa kanter uppåt.

Det går alltså inte att springa överallt även för eliten.När jag lämnade kontrollen vid Stora Hult efter 64 km såg jag en 100-miles löpare som gav upp. Han gick gråtandes till sin partners famn och var förkrossad. När partnern sa något som jag inte uppfattade skakade han bara på huvudet, grät ännu mer och gick mot bilen som stod parkerad i närheten. DNF:er i lopp är oundvikliga. Skit kommer att hända och att folk blir förkrossade när man inser att ett mål man kämpat för ett år eller mer av hård träning inte kommer gå är absolut inte konstigt. Det var bara väldigt brutalt att se och jag blev rörd av det.Runt 77 km in i loppet strax efter kontrollen Glimminge började jag inse att jag inte längre kunde springa pga smärtan i mitt vänstra knä. När jag försökte kom jag några hundra meter innan jag övergick till att gå istället, då smärtan helt enkelt var för stor. Jag fortsatte dock envist med denna typen av värdelösa intervaller fram till runt 80 km. Då hade sträckan jag orkade springa blivit mindre och mindre innan jag insåg att jag inte tjänade något på att springa rent tidsmässigt. Då beslöt jag mig för att plocka fram stavarna och köra stavgång för att få avlastning på knät resterande sträcka som var ca 28 km. Mycket bra beslut. Jag måste ändå säga att trots att det gjorde så ont så tyckte jag fortfarande att loppet var roligt. Det är jäkligt coolt att kunna förflytta kroppen så här långt driven av kolhydrater, vatten och salt. Hur ofta får man denna möjligheten? Jag visste dock att den största utmaningen var kvar då dom två största stigningarna väntade på slutet.

Kontrollen Hovs Hallar ligger ca 91 km in i loppet och man får gå upp på en höjd för att nå dit. Men det är efter kontrollen som den riktiga utmaningen börjar. Det går uppför och tar aldrig slut, samtidigt som stigarna är smala och tekniska. Och går det uppför så går det tyvärr även nedför, vilket mitt vänstra knä hatade. På plan mark och uppför gick det utmärkt att gå med stavar, men nedför kan inget rädda detta arma knä från en impact den absolut inte klarade av. Och det gjorde ont. Väldigt ont. Jag fick också ångest när min klocka upplyste mig om att dom senaste 11 km hade tagit 2h och 35 min… Min fru ringde upp mig när jag var runt 102 km för att checka läget. Jag var på bra humör trots smärtan, men jag gnällde lite och sa att det gjorde jäkligt ont. “Ja, vad förväntade du dig?” fick jag som motfråga. That’s my wife.

Jag nådde sedan efter den sista branta klättringen Norrviken vid 103 km som var den sista aid station för dagen med två andra 100K löpare. En av dom hade likt jag gett upp tanken på att springa och även han gick med stavar. Skönt att det fanns fler med samma kreativa lösning på detta miserabla smärtproblem! Vi skulle sedan nedför denna aid station vid en väldigt brant sluttning. Vi tre började ta oss ner successivt genom att sicksacka ned och ta stöttning av vad som gick att hålla i. Plötsligt hör jag något som låter som galopperande hovar komma uppifrån och sen ser jag tre killar som kommer i full karriär och bara hoppar rätt ut i denna slutningen. Jag flydde ut till kanten för jag tänkte inte stå ivägen för dessa galningar. Det såg fullständigt absurt ut. Jag insåg att det måste varit eliten bland 50K löparna vilket gav en inblick i hur stor skillnad det är på folk som genomför lopp och folk som faktiskt tävlar i loppen. 

Med mycket smärta och vilja lyckades jag ta mig till Båstad. Där satte jag in stavarna i bältet av den enkla anledningen att jag inte ville gå med klickande stavar där det var mycket folk eftersom jag tyckte det såg töntigt ut. Det var ett dåligt beslut på alla andra sätt för det gick både långsammare och gjorde mer ont. Men fåfängan ska ha sitt!En dam som stod med en familj vid en parkering fick syn på mig och frågade hur långt jag sprungit. Jag kollade på klockan: “106 km… Fast jag ska inte ljuga, jag har gått dom senaste 28.”. Dom skrattade och jag önskade dom en fortsatt trevlig kväll.

Jag måste verkligen säga att det finns så många fina personer som är åskådare längs sådana här lopp. Långdistansidrott är inget att beskåda, det är bara massa trötta människor som rör sig långsamt. Men man blir väldigt glad när folk står och hejjar längs banan och dessutom ofta skämtar med en. Är du en sådan människa är du fantastisk.

Efter 18 h och 43 min nådde jag iallafall mållinjen och fick min mycket efterlängtade medalj och jag tvingande min mamma att ta en bild på mig med Kullamannens riddare i bakgrunden. Jag fick också varm choklad serverad av mamma i en köpt kullamannen-mugg. Mycket snäll mamma har jag. Jag blev sedan körd till stugan av svärfar innan han körde in till Båstad igen för att vänta in Offe. Jag satt i soffan och pratade med mamma innan jag mitt i en mening sa “Jag kommer somna nu och det är inte för att du är tråkig.”. På dom senaste 39 timmarna hade jag nämligen bara sovit 1 h. Så jag var rätt trött. Jag vaknade sedan när Offe kom hem och flashade sin ring eftersom han hade gått i mål på 100-miles på tiden 26h 15 min! Han var oförskämt pigg i rösten tyckte jag, även om han sa att det var det värsta han någonsin gjort och att han aldrig skulle göra det igen. Vill ni läsa hans race report hittar ni den på hans strava här och den innehåller bland annat information om hans hallucinationer av en stor E.T och en skräckinjagande mc-knutte. Väl värd att läsa!

Loppet Kullamannen är känt för sina höga DNF-siffror. I år bröt 19,5% 100K loppet och 42% bröt 100 Miles. Det finns många anledningar att bryta på dessa loppen, men i grund och botten handlar det oftast inte om “otur” att en person bryter, utan det handlar om att förberedelserna har varit för dåliga med allt vad det innebär. Jag tycker generellt det hade varit bra om folk hade sänkt sina ambitionsnivåer lite precis som inom triathlon. Att göra några kortare distanser först innan man gör det absolut värsta man kan hitta gör att du får ut mer av träningen och loppet, samt att det ökar chansen att du kommer i mål. 

Jag har fått frågan flera gånger om jag är sugen på 100 miles nästa år. Svaret är väl både ja och nej. Det hade varit kul att få den åtråvärda ringen, men samtidigt vill jag vara betydligt snabbare först. Jag vill att det ändå finns viss fart i mig för att kunna genomföra ett 100-miles lopp så man slipper jaga tidsgränsen. Men att köra 100K igen hade varit kul för att se vad man kan springa loppet på utan att vara skadad. Givetvis är det också en bra erfarenhet för ett eventuellt framtida 100-miles lopp för att minska risken för en DNF.Jag skrev till Offe på måndagen efter loppet om vi skulle köra en repris 2027. Då svarade han: “Hade du frågat mig igår morse hade jag sagt “aldrig i livet”. Redan på kvällen hade jag börjat omvärdera det. Man är ju dum i huvudet.”

Så jag antar att chansen är stor att ni hittar oss båda på startlinjen i Höganäs även nästa år.
/ Daniel Dalerhult